Knölen

Det var ett par dagar efter min födelsedag i början av april 2018 som jag stod i duschen och tvålade in mig. Plötsligt kände jag en liten knöl, liten som en ärta i vänster bröst. Jag har alltid haft små bröst så det var lätt att känna den. Låg ganska nära huden. Jag blev livrädd för jag kände där och då att det var farligt. Jag visste att många kvinnor i min släkt på pappa sida bar den så kallade Brca1-genen, en högriskgen som gör att man har 80% risk att få bröst- och äggstockscancer. Jag visste detta pga att en kusin till mig ringt min pappa ett antal år tidigare för att berätta att hon bar på den och ville att pappa skulle veta om det ifall det var så att jag ville kolla om jag också bar genen. Jag var väldigt sjuk i min ångest då och klarade inte av att ta reda på det och allt vad det innebar. Sen tänkte jag ju också såklart som så många andra att "det händer inte mig". Men tanken har alltid legat där och grott men livet rullade liksom på. Jag blev långsamt bättre i min ångest och kände mig friare och till slut så träffade jag min man och vi flyttade ihop, jag blev fort gravid och jag födde Livia i augusti 2015. Åren gick och jag ignorerade varningen om eventuell Brca-gen.

Tills dagen då jag kände knölen. Då visste jag. 

Jag ringde samma dag till vårdcentralen. Förklarade att jag känt en knöl, att jag har släkt som varit drabbade av bröstcancer och bar på genen. Jag fick en tid 2 veckor senare.

Jag var där och läkaren skickade en remiss till mammografi. 

Jag kontaktade själv mammografin några veckor senare för jag var orolig. Dom sa att väntetiden var lång och att jag förmodligen inte skulle bli kallad förrän sommaren. Jag nöjde mig med det, men oron fanns där hela tiden. 

Ett par veckor senare ringde dom från mammon på Sahlgrenska och sa att jag fick komma dit. Jag var där i slutet av maj. Jag tog bilder och ultraljud. Läkaren som gjorde ultrljudet sa att jag hade 2 knölar i vänster bröst men hon var nästan helt säker på att det var ofarliga knölar. Men jag skickades på biopsi för att dom skulle vara säkra. 

Jag lugnade mig efter ultraljudet för jag trodde på vad doktorn sa, att det förmodligen bara var fettknölar. 

Biopsin gjordes ett par dagar senare och nu skulle jag få vänta ca 2 v på svar.

Det gick inte en minut utan att jag tänkte på biopsisvaret och knölen som jag kände varje dag i duschen. Jag fick en jobbig infektion i bröstet pga biopsin så jag fick äta antibiotika. Efter ca 1 v ringer dom från mammografin och säger att mitt provsvar är lite luddigt och att dom behöver ta ett vävnadsprov. Jag frågar varför. Har ni sett nåt? Sjuksköterskan säger att det är vanligt att proverna måste kompletteras. Min magkänsla är inte god. 

Jag åker in till Sahlgrenska igen och tar vävnadsprov.

1 vecka efteråt ringer min läkare på vc och frågar om Sahlgrenska ringt mig angående misstanke om elakartad tumör. 

Jag tappar andan. Jag är ensam hemma och jag bryter fullständigt ihop. 

Jag säger nej, dom har inte ringt. Läkaren får dåligt samvete och fattar att hon gjort bort sig. Jag får panik. Hon säger att hon ska ringa Sahlgrenska. Jag går till mamma och pappa och berättar och vi alla gråter i panik. Jag ringer min sambo och han åker hem från jobbet. Detta var en måndag minns jag. 

Samma dag ringer dom från sjukhuset och säger att det ju blivit ett misstag och att det inte var tanken att jag skulle kallas förrän dom visste exakt vad dom sett. Men Jag fick en tid på torsdagen att komma dit och då skulle dom berätta vad dom visste. 

Dom dagarna var nog dom värsta dagarna i mitt liv. Den ovissheten. Jag visste ingenting. Ska jag dö nu? Hur farligt är det? Ångesten var minst sagt brutal och mitt liv stannade där och då. Det sattes på paus och så skulle det förbli ett bra tag framöver.

Mitt vänstra bröst efter biopsin.