Dåtid och nutid

Jag kommer att växla mina inlägg mellan dåtid och nutid.
Vissa inlägg skrivs för att berätta historien om min diagnos och alla känslor och ångest jag hade då.
Andra inlägg skrivs utifrån hur det är just nu. Vad jag känner och tänker om min situation idag. Hur resan har varit och hur mörkt det var då till hur livet faktiskt går vidare efter behandlingar, operationer mm.

Det var inte så längesen jag låg i min säng i fosterställning och önskade att jag var död, att jag faktiskt tänkte på att avsluta mitt liv för jag var så rädd. Jag mådde så fruktansvärt fysiskt dåligt pga cellgifterna och ångesten var horribel. Jag var så rädd för att dö, men ännu räddare för att lämna mitt barn, att hon skulle behöva växa upp utan sin mamma.

Jag tänkte där och då att det kommer aldrig vända. Jag kommer aldrig må bättre, varken fysiskt eller psykiskt. Där och då ville jag inte leva. Jag ville bara sova och aldrig vakna. För den enda tiden jag inte kände nån fysisk eller psykisk smärta var när jag sov. Jag önskar så att jag var en annan typ av människa, en sån där positiv människa som alltid tänker att allt löser sig, att ta vara på dagen mm. Men tyvärr är jag inte sån. Jag har en ångestsjukdom som heter GAD (generellt ångestsyndrom). Den ställer verkligen till det för mig. Den innebär att man går med kronisk ångest och mycket katastroftankar. Man går liksom ner sig i en extrem oro för allt och tänker bara negativt. Att det värsta tänkbara alltid kommer att hända. Det är väldigt svårt att ta sig ur det tänket och därför är GAD en svår sjukdom att bli frisk från. Man har mycket ångest men vet oftast inte varför. Den är väldigt abstrakt och därför är det svårt att arbeta bort den till skillnad från tex paniksyndrom där du har panikattacker. Där är det lättare att arbeta bort ångesten med hjälp av KBT-terapi. Panikattacker kommer ofta i samband med olika platser eller situationer och där är det lättare att genom KBT arbeta bort rädslan och utsätta sig för dom platser/situationer där man får panik.
När det gäller katastroftankar och generell ångest så är det väldigt svårt att få hjärnan att tänka annorlunda.

Så när cancern kom så kunde jag inte annat än att tänka det värsta tänkbara. Att nu dör jag. Nu ska jag dö och lämna mitt 3åriga barn utan mamma. Lämna min man. Min mamma och pappa skulle förlora sin dotter. En förälder ska inte överleva sitt barn, det är så fel. Hur känns det att dö? Hur ont kommer jag att ha? Är hela kroppen full av cancer? Cellgifter? Strålning? Varför jag? Hur mycket mer ska jag behöva ha? Har jag inte lidit tillräckligt? Hur ska Livia klara sig utan mig? Varför fick jag henne för att bara några år senare lämna henne? Hur kan livet vara så grymt? Varför? Varför? Varför?

Min mamma har sagt till mig många gånger "Din ångest har varit det värsta i denna resan". "Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig, du sjunker så långt ner i dom destruktiva tankarna så jag förmår inte att dra upp dig, jag känner mig så maktlös".
Jag förstår henne, det är precis så. Ångesten är det som varit absolut värst av allt detta. När det gäller cellgifter, operationer mm så har allt gått bra. Jag har klarat det bra, men ångesten har jag inte klarat av att hantera.

Men jag har försökt och med hjälp av min familj och mina vänner så har jag tagit mig igenom det. Men det är inte slut. Min resa fortsätter. Många säger till mig "nu måste du försöka släppa det och gå vidare", "du har klarat dig", "nu är det värsta över". Men dom vet ingenting. Ingen annan än vi som har/haft cancer fattar vilket helvete det är. Cancerbaksmällan som tar vid när "allt" är över.